Det är roligt, vilken uppmärksamhet jag helt plötsligt har fått. Det är helt otroligt. Men utan dig, Stina, hade jag inte nått så här långt. Om man nu kan nå långt då det gäller bloggar. Då har jag kommit långt kanske, för allting verkar ju handla om besöksiffror och antal kommentarer. Tack ska du ha för det i alla fall. Vidare välkomnar jag "Chefen" i min läsarkrets, Stina och "Chefen" har ju redan lärt känna varandra. Klart jag inte slutar nu, Chefen. Inte då jag har den uppmärksamheten som inte många får på sin blogg.
Men innan jag börjar, så vill jag bara säga att jag blir glad att vi kan påbörja ett fint samarbete här, tänk vad vi kan lära oss av varandra! Bland alla kommentarer jag får hittar jag ett och annat intressant. Jag vill exempelvis be den där anonyma kommentatorn att maila mig, vad han/hon vet om Stinas tid på Lagman. Du kanske till och med vet varför Stina sägs ha blivit mobbad. Hon, som verkar vara en sådan glad och trevlig tjej? På den tiden, av bilderna att döma, verkar hon i alla fall ha varit det. Vad har hänt med den där tjejen hon verkar ha varit för ett år sedan? För ett år sedan verkar hon varit så mycket gladare. En snygg tjej som bloggar lite. Inget benrangel som ser ner på andra. Vad har med hennes dröm hänt att få bli polis? Hon kanske orkade ta 50 kg i bänkpress då, vilket hör till antagningsprovet för tjejerna. Nu väger hon kanske knappt det.
Numera tar hon så mycket bilder på sig själv så att datorn nästan hänger sig varje gång man ska öppna sidan. Och nu ska hon även lägga upp alla "modell"bilder inom kort tid. Hur många kan det vara? Det brukar ju bara smattra när en fotograf sätter igång. Det kan få vem som helst att bryta ihop, inte bara min gamla dator. Snacka om Egotrip Deluxe! Men hon ser inte gladare ut för det, tvärtom. Var har den där överlägsna blicken kommit ifrån och när kom den? Har det stigit henne åt huvudet kanske? Har hennes "15 minutes of fame", dvs den lilla uppmärksamhet från tidningar och TV som hon fått gjort mer ont än gott kanske. Men med vilken rätt? Hennes blogg är som att följa en evighetskonversation mellan två tjejer i mellanstadieåldern på MSN. Det är inget fel i det, men är det något att vara stolt över?
Men en sak vill jag dock säga till kommentatorn som skrev att Stina skar sig i armarna då hon gick på Lagman. Så att du inte mailar i onödan. Det du skriver om hennes tid på Lagman är jag tveksam över. Jag vill veta saker. Jag vill veta sanningen. Jag vill veta varför hon inte har några synliga ärr om det du skrivit här om att hon skurit sig i armarna stämmer. Du behöver inte ljuga, det finns tillräckligt med sanning som ska presenteras här. Men som sagt, det vore trevligt om någon annan också kunde bjuda på lite. Något svar behöver du dock inte vänta dig. Inte via mail. Kanske här i bloggen. Jag återkommer i så fall med det.
Idag tänkte jag prata lite om vad jag tänker skriva om nästa gång. Det känns ju faktiskt lite trist att sitta framför datorn när man kan göra så mycket annat ute i det här härliga vädret. Det kommer även vara anledningen till varför ni inte kommer att läsa så mycket från mig under sommaren. Det blir bara några inlägg i veckan fram till hösten. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om dagen, men det känns lite jobbigt just nu. Stranden ropar! Nästa gång ska vi prata om löshår. Många har mailat och bett mig skriva om alla de som anser sig ha blivit blåsta på löshår av Stina. Det var ju en mindre skandal runt det som vi vet och för inte så längesedan heller, närmare bestämt i slutet på förra året. Första gången sålde hon löshår för att hon tyckte att det var en rolig grej. Nu är hon inne i rond 2 och den här gången tydligen som egen företagare som hon säger själv. Många har inte fått sina löshår, men enligt Stina är ju allting utrett. Och det är klart det är så, hon är ju så äkta och ärlig. Men nu ska jag ut på stan i det fina vädret.
Så Stina, eftersom du är så äkta och ärlig, samt jordnära så älskar vi dig naturligtvis även i fortsättningen.
Ursprungligen skrivit 2008-06-05
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar