Ta dig en minut och titta på bilderna i lugn och ro. Vad ser du? Två kåta hundar på den ena och Stina med två pälsbollar på den andra kanske? Det är det som Stina ser, annars hade hon inte lagt ut bilderna.
Innan vi börjar med att prata om vad man egentligen får se på bilderna, så måste vi prata om Stinas hundar lite till. Sen igår vet vi att Charlie och Timmie är kullsyskon. De föddes april 2005, så på bilderna är de cirka 2 år. Charlie heter Charlie Prins och Timmie heter Timmie. Detta minns vi också sen igår. Det som vi dessutom har förstått igår är att Stina inte har den blekaste aning om hundar, annat att de måste gå ut minst tre gånger dagligen. Resten är för avancerat. Tyvärr.
Så vad får vi se på bild ett? Charlie Prins rider på Timmie. Enligt Stina är de pilska och längtar efter en vovvetjej de skulle få banka på lite. I brist på annat får Timmie vara tjejen då. Så resonerar Stina, skrattar lite åt sina små fluffbollar, fotar tragedin och lägger ut kortet på sin blogg. Vad ser vi hundvana och -intresserade på denna bild? Charlie Prins rider på Timmie. Detta är en dominanshandling som är oönskad, ett stort NEJ och ska handskas med en stark tillrättavisning. Charlie Prins dominerar Timmie för att hävda sin rang. Denna gest är det mest förnedrande och dominerande som förekommer i hundvärlden. Det förekommer att den ena hunden tar bort den andre som bara försöker att rida på den. Timmie fick stå ut med detta i minst 1,5 år. Nu förstår vi vad Charlie håller på med där. Vist ser det roligt ut, Stina? Jättekul. På den bilden är båda mitt i andra trotsåldern och får hålla på oemotsagda. Jag återkommer strax till det. Timmie får lida, men ingen hund tar hur mycket som hellst. Han kommer att smälla på Charlie Prins för detta. Vem kommer få skiten? Timmie, med största säkerhet. Naturligtvis. Eller så går han undan, gömer sig, visar sig vara underlägset för Charlie och kanske är lite rädd till och med. Han fick i alla fall först mista kulorna, sedan livet. Var det nödvändigt, undrar man då? Men nu går vi händelserna lite i förväg. Vad är trotsåldern hos hundar?
Hundar går igenom två stycken trotsåldrar där de testar flockledarskapet. Efter andra trotsåldern brukar man inte behöva korrigerar hundens beteende i detta avseende, om man har hanterat dessa två faser rätt. Det finns raser som provar hela livet och sedan finns ju alltid lite speciella hundar, men det går för långt. Den första trotsåldern inträffar hos hundar vid ca 10 - 12 månader och varar ca 2 månader. Det är då extra viktigt att hunden får sina regelbundna lydnadspass, att det sätts klara gränser, att man inte lär in nya kommandos och att det visas för hunden var nånstans den befinner sig i rangordningen, nämligen längst ner. Sedan inträffar en till sådan period vid ca 15 månaders ålder. Samma senario, men inte lika starkt. Hunden glömmer vid båda tillfällen i pricip allt den fått lära sig eller åtminstone ger den det intrycket. Trotsåldrarna kan jämföras med trotsåldern människorna genomgår vid 4 års ålder samt puberteten.
Så, vad tror ni har Stina gjort medans hennes hundar gick igenom dessa trotsåldrar? Tyckt att de var lite busiga, kanske. Att de blev vuxna och sugna på tjejer. Att de kanske börjar bli riktiga små tuffa pojkar, kanske? Och vad gör Stina med sina hundar förutom gå runt lite. Vad får de för stimulans? Tränar hon någon lydnad, tror? Eller spår, eller något annat? Gör hon nånting mer med dem? Förmodligen inte, hennes blogg tar ju en sådan ofantlig tid, den går naturligtvis före!
Så, vad har vi. Två ouppfostrade, understimulerade och därmed frustrerade hundar som har fått igenomgå två trotsåldrar oemotsagda. Timmie blir mobbad av Charlie som tydligen är en något starkare hane och när bägaren rinner över får Timmie med störst sannolikhet en sällsynt tillsägelse av matte. Annars är Timmie väldigt osäker i sin ställning i flocken. Bland det värsta som kan hända när man är en liten hund.
Långa mungipor som visar att han är snäll, fixerad blick. "Se på mig matte, se på mig. Jag älskar dig, älskar du mig? Säg, älskar du mig?" Hjälpte det? Förmodligen inte. Och det var den sista spiken i lilla Timmies kista. Som säkert många andra redan har märkt, så är Charlie Prins Stinas lilla älskling. Annars skulle inte de flesta bilder med hundar på visa Charlie. Timmie är med nån gång ibland, Stina tycker säkert om honom också, men Charlie är naturligtvis den stora favoriten. Timmie fick stå ut med trakasserier av sin egen bror, som vilken annan flockledare som hellst inte hade accepterat. Och naturligtvis känner han att han inte är lika säker i flocken heller. Matte ser honom ju inte, han är ju ingen Prins heller. Han är bara lilla Timmie.
Så i september 2007 var det dags. Timmie får skiten för allt och mister sina små kulor. Det är då Stina nämner ordet träning och hoppas att det blir bättre. Tror ni att hon tränade? Klart det inte hjälpte, för det var ju inte där problemet låg, eller hur? Timmie är kanske lite lugnare men problemet finns kvar. Någon gång i slutet på november 2007 miste Timmie livet. Matte ville det så. Han var psykiskt instabil hette det. Och hur ska hon veta bättre? Hon har ju tydligen ingen hon kan fråga och vad vet hennes fans? De klarar ju inte en av det hon har åstadkommit - en RIKTIG blogg. Ingen kunde ha förklarat för henne att hennes små accessoarhundar faktiskt måste behandlas som riktiga hundar också. Att de behöver uppfostran och stimulans. Flockledarskap är ett absolut måste. Och att inte alla vuxna hundar går ihop med andra hundar av samma kön, inte ens när de är uppväxta ihop, det spelar ganska starkt in här.
Omplacering hade varit en bra sak för lilla, eftersatta Timmie. Något hon hade försökt att ordna, enligt henne. Hur länge hade hon försökt och hur mycket? Inget inlägg om "Vem vill ha min Timmie?". Hon säljer sina begagnade kläder där, varför inte sälja sina begagnade hundar? Någon hade blivit glad, inte minst stackars lilla Timmie som hade fått leva. Han hade ju faktiskt 10 - 12 år kvar av livet. Och Stina hade inte behövd lägga ut några pengar på en helt onödig avlivning utan kunnat tjäna en liten peng till och med. För dessa pengar hade hon kunnat köpa ett nytt dagens outfit kanske?
Naturligtvis innebär en omplacering en prestigeförlust för Stina och det går ju inte. De flesta omplaceringar sker via Blocket och tar ett bra tag. Vilka krav hade hon? Villa på landet? Vad ska de med en miniblandis till? På landet har man Stövare. Timmie är uppväxt i ett hyreshusgetto, så allt hade varit bättre. Det hade räckt med ett kärleksfullt hem som enda hund. Men om hon tycker att det är bättre att ta bort en fullt frisk hund för att den är lite mobbad får hon väl göra det. Det är lättare att skylla på att det var fel på hunden. Hon hade ju försökt allting, eller hur? Det gick ju inte att göra något annat än att ta bort lilla Timmie med det dåliga psyket. Bra jobbat, Stina! Du tog väl hem hans aska, som alla andra älskande ägare hade gjort?
Vi får ju se vems tur det är näst. Charlie, som hackar ner på Bianca, för att han ser sin ställning som ensam prins hotad? Då får han ju inte leva vidare, det går ju inte att ha en aggressiv hund. Det är Bianca som bara gäller just nu, så passa dig Charlie! Dina chanser är inte goda just nu. Eller kanske ändå Bianca för att hon är instabil och rädd? Vi får se. Förmodligen inte, hon ser mer ut som en Chihuahua. Hon kanske är det till och med. Det ska vi kolla. Imorgon. Jag undrar hur många hundar en sådan människa som Stina får avverka? Det handlar ju faktiskt om liv och inte slit-och-släng accessoarer. Även om hon inte vet bättre, eftersom hon är så fruktansvärt ointelligent och självupptagen. Ett besök på en hundskola skulle vara på sin plats. Eller vad sägs om att bara nöja sig med en hund? En sån som hon ska inte ha fler än en hund, då blir det för svårt. Hon klarar ju inte ens av en hund. Det räcker inte att ta kort på lilla Charlie som ligger helt deppad och konstatera att han ser något ledsen ut. Gör något med dina hundar! Eller omplacera dem.
Tyvärr är det inte många hundägare som känner till det här med trotsåldern. Men de försöker åtminstone ta reda på saker och om det inte hjälper, så omplaceras hunden oftast istället för att den avlivas. Folk går kurser eller frågar åtminstone på den lokala hundklubben. Nya hundägare brukar fråga hur en hund söker kontakt. Och vad det betyder när en hund juckar på en annan. Stina är förresten inte en nybliven hundägare. Hon har ju faktiskt haft hund innan. Vad hände med den egentligen? Och vad sa den trevliga damen på pjäsens hundhem? Endast 1% av alla hundar som avlivas har fysiska fel. Har en hund ett så kallat psykiskt fel eller är aggressiv, så är det inte alltför sällan på en hjärntumör eller en annan sjukdom. Hundar har inga psykiska sjukdomar som vi människor. Mår en hund psykiskt dåligt, är den rädd, osäker eller deprimerad, beror detta alltid på ägaren. Det betyder att resten av alla hundar avlivas för att ägaren har gjort fel. Vad var det för fel på Timmie nu igen, Stina?
Men men, det är därför vi älskar dig, Stina. För att du kör ditt race! Hoppas du sover gott inatt Stina!
Uppdatering: Ett litet samtal idag avlöjade följande. Varken Charlie Prins eller Timmie finns kvar i det lagstadgade registret. De finns varken registrerade på självaste Stina eller på lilla Bobby. Charlie Prins finns inte heller i registren över huvud taget på detta namn, som han tidigare fanns. Det finns inte heller någon ägarhistorik som visar några tidigare ägarförhållanden hos varken Stina eller Bobby. Vi får ta oss en liten funderare vad detta kan betyda. Kanske Stina håller på att rensa upp efter sig? En stor bloggerska kan ju inte äga en blandis! Det börjar se mörkt ut för Charlie. Jag kollar vidare lite grann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar